Det hade Greven av Monte Cristo i Alexandre Dumas bok när han satt i Chateau d'If. Jag och Elina såg filmen igår. Citatet i överskriften är från filmen "(500) Days of Summer" som Elina och jag även såg på bio igår. Helt plötsligt hörs en svensk mansröst i filmen och den uttalar just det citatet, varpå jag och Elina börjar skratta som riktiga maniacs. Citatet är inte särskilt roligt, men ändå skrattade vi. Min teori är att vi skrattade på grund av chocken från att huvudpersonerna först handlar på IKEA och sedan ser en film där någon pratar svenska. Vi skrattade för att vi visste att inte en jävel därinne förstod den fulla innebörden av citatet, trots amerikansk undertext. Vi skrattade för att inte en jävel förstod vad vi skrattade åt. Och till sist skrattade vi för att skrattet från kusinen bredvid gödde ens eget skratt, det gick inte att sluta.

Det här inlägget vill jag dedikera till min familj, min mor och min bror, mina 6 fastrar och deras respektive, mina 18 kusiner, min älskade far och Mikael Engström som just nu har på kroken världens mest underbaraste kvinna.
Jag saknar er mer än vad jag trodde var möjligt. Det är inte förrän nu, när man har Atlanten emellan sig som man förstår vad man har, vad man vuxit upp med och som man önskar att man träffar mycket oftare. Det finns ca 6 miljarder människor på den här jorden, men det är endast en bråkdel av den summan som har rört vid ens hjärta.
Jag är glad att ni finns, att ni finns här att dela min värld, att ni finns här att älskas.

Gerd och Alexander; Mamma och Lillebror.
Ni är det bästa som finns, det vackraste jag vet och ibland undrar jag varför jag är här borta när ni inte finns här med mig. Men jag är envis likt min far, tålmodig likt min mor och modig likt världens bästa lillebror, så nog jag ska klara ett år.
Snart är jag hos er igen, min älskade familj som betyder allt för mig <3